Ensam?

Jag blädrar i en föräldratidning. Det står om försäkringar, uppfostran, amning, ensamstående föräldrar och andra viktiga ämnen. Jag bläddra igenom den ganska fort då jag egentligen inte har tid att läsa och det inte heller är min tidning. Jag läser rubriken “Varannan vecka med barn” och plötsligt så slår det emot mig.

Jag är en ensamstående mamma.

Jag är stämplad i pannan. E N S A M S T Å E N D E.

Men jag känner mig inte speciellt ensamstående, faktum är att jag känner mig mindre ensam nu än jag någonsin gjort, fast jag är ju såklart ensam ibland.. på riktigt.

Inte är jag sämre för det. Jag har bestämt mig för att vara lycklig och om jag då är en lycklig ensamstående mamma så kan väl inte det vara så jäkla hemskt? Hellre ensamstående och lycklig än olycklig och gift. Eller?

Mina barn går under kategorin “skilsmässobarn”. Jag är själv ett skilsmässobarn. (Ahaaa, tänker en del då, “Det är därför även hon skilde sig.” *ger långfingret åt de som tänker så*) Har det gått någon nöd på mig? Nix! Och då är ändå jag skilsmässobarnet av värsta sorten, barnet som aldrig fått träffa sin riktiga pappa sen hon var bebis typ. Mig kvittar det, jag har en underbar pappa nu som är den bästa morfarn till mina barn -Önskar mig ingen annan.

Jag är inte ensam, jag är lycklig. Jag sträcker på mig och tänker “F-n vad jag är bra.”