Shit pommes frites.
Har precis i dagarna fått två nya kommentarer till mitt inlägg om fabriksförsäljningen i sköllersta och loggade därför in på bloggen och kan konstatera att jag sen sista inlägget i oktober haft ca 2000 besökare på bloggen, de flesta säkert bara i syfte att kolla butikens öppettider. Rätt coolt ändå. =D
Vi står och tar lotter, barnen får två var, jag en. Förklarar för dem att en etta på slutet = Vinst!
A: *Öppnar lotten* Mamma! Jag fick en etta på slutet!
Jag: Åh, vad roligt! Du har vunnit.
Lottförsäljaren: Grattis, 1/2 kilo kaffe har du vunnit.
A: Kaffe?!
A: *öppnar sista lotten* Hoppas det inte är någon vinst på den här..
Jag har en svag sida. (ok, jag har kanske flera men de skiter jag i idag) Jag är A L D R I G nöjd. Jag kan inte göra något och känna ”Fasiken vad bra det blev.” utan alltid är det en liten detalj som gick att göra bättre. Jag kan inte luta mig tillbaka och tänka ”Åh vad bra det blev, nu kan jag slappna av.”
Det finns alltid något som inte blev helt perfekt.
Lite självdistans och jag klarar av det. Jag är inte tillfreds, men iaf lite mindre missnöjd. Jag vill alltid vinna, hatar att fölora, det betyder inte att jag är en dålig förlorare utan tvärtom, en förlust för mig att tänka ännu mer på vad jag kunde gjort bättre och vad vinnaren gjorde för att vinna.
Hepp, nu ska jag hem och fila lite på taktikerna.
Alltså, jag gillar ju att jobba. På riktigt. Jag tycker det är skönt med lite stress och mycket i huvudet, det är hanterbart och trivsamt. Söndagarna suger ändå. Barnen sover i min säng, en på varje sida, som två små stöttepelare, åt vilket håll jag en ligger åt kan jag snusa någon av dem i nacken. Stryka på ryggen eller hålla om.
A sa idag när vi åkte hem ”Tänk mamma om vi kunde ha en sån där bilbuss som man sitter 6st i, då måste du ha (räknar på fingrarna) 3 pojkvänner.” Jag skrattade och berömde honom för hans mattekunskaper, förklarade också för honom hur det ligger till med antalet pojkvänner och grejer. När vi kom hem ville han inte gå och lägga sig ”Mamma, jag vill vara uppe en liten stund bara och rita hjärtan, jag gillar att rita hjärtan.”
14 dagar är 15 för många.
Är måttligt irriterad efter 2 timmars försening i Mjölby. Roligare kan man verkligen ha speciellt eftersom barnen var med och båda var supertrötta och tyckte att det bästa sättet att fördriva tiden var genom att slå på brorsan eller skrika. I lööööv it, NOT!
Något som fick mig att hålla humöret uppe var när det kom fram en tjej och sa ”Jag tycker du gör helt rätt, jag dömmer dig inte och jag tycker att du ska stå på dig.” typ.. Det var skönt. Så var det skönt också att vi var i Mjölby och att jag ente känner en kotte där.
Vi skulle ha varit framme i Malmö innan 21.. nu är kl 22.05 och vi har fortfarande en lång bit kvar. Barnen har somnat, tack o lov. Ingen på tåget är speciellt lycklig och det blir sällan bättre av två griniga barn.
Funderar på att cykla hem, borde gå snabbare.
SJ, ni väntar på mig nästa gång jag är försenad va?
Igår bakade jag äntligen! Jag har länge tänkt att slänga ihop eget bröd, det är ju så gott!! Jag har ett toppenrecept där alla ingredienser bara ska blandas ihop och sen in i ugnen!
Beatrice´s smarriga frukostbröd! 200 grader, 1 timme ungefär i avlång form.
Superenkelt och sååå gott!!
Jag blädrar i en föräldratidning. Det står om försäkringar, uppfostran, amning, ensamstående föräldrar och andra viktiga ämnen. Jag bläddra igenom den ganska fort då jag egentligen inte har tid att läsa och det inte heller är min tidning. Jag läser rubriken ”Varannan vecka med barn” och plötsligt så slår det emot mig.
Jag är en ensamstående mamma.
Jag är stämplad i pannan. E N S A M S T Å E N D E.
Men jag känner mig inte speciellt ensamstående, faktum är att jag känner mig mindre ensam nu än jag någonsin gjort, fast jag är ju såklart ensam ibland.. på riktigt.
Inte är jag sämre för det. Jag har bestämt mig för att vara lycklig och om jag då är en lycklig ensamstående mamma så kan väl inte det vara så jäkla hemskt? Hellre ensamstående och lycklig än olycklig och gift. Eller?
Mina barn går under kategorin ”skilsmässobarn”. Jag är själv ett skilsmässobarn. (Ahaaa, tänker en del då, ”Det är därför även hon skilde sig.” *ger långfingret åt de som tänker så*) Har det gått någon nöd på mig? Nix! Och då är ändå jag skilsmässobarnet av värsta sorten, barnet som aldrig fått träffa sin riktiga pappa sen hon var bebis typ. Mig kvittar det, jag har en underbar pappa nu som är den bästa morfarn till mina barn -Önskar mig ingen annan.
Jag är inte ensam, jag är lycklig. Jag sträcker på mig och tänker ”F-n vad jag är bra.”
Mitt (yes, änsålänge är det bara mitt, även om jag gärna skulle dela med mig) vardagsrum är typ målat i en färg som försöker likna sand/dassigt/beige, vilket jag har tröttnat på. Jag vill ha vitt! Vitt! VITT! Det skulle vara så snyggt tillsammans med hallen, men en av frågorna är ju:
-Ska jag slipa om golvet också? (hur jobbigt är inte det egentligen?)
I vardagsrummet står även pianot, jag älskar det och kommer inte göra mig av med det i första taget. (till männen i släktens stora glädje) Men därimot skulle jag vilja måla om det, rosa kanske? Eller vitt? Varför inte blodröd? Min tanke är att ha väggen som pianot står mot i samma färg.
Hittade några insirationsbilder!
 | Inga-Lill on Fabriksförsäljningen i Sk… |
 | Petter on Poppis? |
 | Pelle on Fabriksförsäljningen i Sk… |
 | Eva-Lena on Fabriksförsäljningen i Sk… |
 | Beatrice on Fabriksförsäljningen i Sk… |
